Efter att ha skrattat lite åt att Jennie sa att hon satt och kollade på 16 and Pregnant kollade jag på ett avsnitt själv och sen var jag fast. Jag vet inte riktigt vad det var jag fastnade för för jag satt och störde mig halva tiden på deras amerikanska dumhet men värt en titt iallafall.

Det har tagit två veckor för mig att inse att min morfar är borta, han har äntligen fått frid och behöver inte plågas mer. De här två veckorna har varit som i en dvala, jag har inte riktigt styrt vad jag har gjort utan gått på någonslags autopilot. Min stora idol har försvunnit, min morfar finns inte längre kvar i livet. Den människa som i särklass har betytt och format mig mest som människa är borta. När jag tänker på min morfar tänker jag på trygghet, ovillkorlig kärlek, livslust och glädje. Jag fick nitton underbara år med min morfar, jag fick nitton år av glädje, jag fick nitton år av kärlek och jag fick nitton år med trygghet. När stroken kom för fyra år sedan försvann en bit av morfar men ibland sken MIN morfar igenom och allt var som vanligt.

Jag och morfar var under de femton friska åren oskiljaktiga. Där morfar var var också jag. Vi var som Emil och Alfred. Oftast behövde vi inte säga någonting utan vi visste vad den andre tänkte och ville. Att jag åkte med i kärran på gräsklipparn eller körde var självklart, jag var ju morfars tös. Jag minns våran sista friska vinter tillsammans, jag minns dagen innan morfar blev sjuk och jag minns dagen han blev sjuk. Däremot minns jag inte de sjuka dagarna som följde, jag vill heller inte minnas dem. Jag vill komma ihåg morfar som han var. Glad, positiv, kärleksfull och sjungandes. Jag har så många bra, goda och roliga minnen av morfar, alldeles för många för att orka skriva ned dem. Jag minns hur han alltid stängde av TV:n vid reklamavbrott, hur sju nyheterna var måsten och han alltid gnolade i bilen när han åkte runt.

Igår efter begravningen tittade jag ned emot tjärnet och såg två svanar vid strandkanten. Det var så vackert och då slogs jag av minnet hur morfar alltid pratade om svanar. Den ene av dessa svanar måste ha varit min morfar som satt och tittade på oss och gav oss den tröst han kunde. När jag i eftermiddags var på kyrkogården för att ta kort på alla blommor flög det en svan förbi igen. Jag sa till mamma att nu var morfar här igen och hon höll med. Det kan inte ha varit någon annan än morfar som flög förbi.

Hur jag någonsin ska kunna tacka morfar för allt han har gjort har jag ingen aning om. Men jag antar att jag genom att leva hedrar hans minne. Han må vara död kroppsligt men så länge mitt hjärta slår är han så levande som han någonsin kan bli för mig..

Nu sitter jag här i mitt flickrum (som fortfarande inte hämtat sig från min inflyttning på heltid igen) i Högboda och slås plötsligt av tanken att jag ska lämna mitt liv här i ett år. Jag ska börja om på nytt, bygga upp ett eget kontaktnät, träffa människor som inte vet ett skit om mig och inte har en aning om vad jag gått igenom. Jag måste säga att det är rätt skrämmande att inte veta vad som väntar. Missförstå mig inte nu. Jag tycker det är skrämmande samtidigt som det är något jag verkligen vill och ser fram emot. Jag behöver komma bort och få testa mina vingar. Få perspektiv på saker och ting och bilda min egen uppfattning om vad jag vill bli och vad jag vill göra.

När jag loggade in på Facebook förut var det åtminstonde tre personer i min gamla klass som skulle lämna Karlstad för att plugga eller jobba på annan ort. Jag gläds verkligen med dem men det var det då det slog mig att min gymnasietid och min "säkerhet" är borta. Jag vet inte vad jag kommer göra om ett år. Jag vet vad jag kommer göra i ett år. Men vart jag står nästa år har jag ingen aning om. För ett år sedan var jag säker på att jag skulle flytta till stockholm för att plugga på KTH men tji på den. Jag kom på andra tankar och glad är jag för det.

Jag är helt säker på att det här året som väntar kommer vara bland det bästa i mitt liv och jag som jag längtar!

Det här är Rut, min ganska nya hamster som jag fick utav mina kompisar. Det som är lite dumt med Rut är att mamma måste ta hand om henne när jag åker iväg i Augusti. Mamma är inte så glad över detta och därför funderar jag på att hon ska få bo hos sin gudföräldrar Robin och Hanna under tiden. Men nog är Rutan söt alltid.

Dagens tankar.

Jordgubbar ska ätas solvarma, cola på burk är fantastiskt, jag längtar till Bristol och 13 Augusti, jag hoppas barnen blir glada för brevet samt skype är världens grej.

Jag älskar denna bildserie på Jennie, jag vet inte vad hon tycker om den själv men jag känner behovet av att lägga upp den för att jag ska kunna förklara hur underbar Jennie är. Det finns ingen människa som är så otrolig men då finns det heller ingen person som Jennie. Tjejen som kan sitta och prata fysik för att sedan sekunden senare brista ut i: GRRRR JAG ÄR EN TIIIIGER! Tjejen som står ut med att jag inte alltid är på topp. Tjejen som står ut med att jag kallar henne Jenneljävel. Tjejen som alltid har funnits där för mig även om jag inte vet om att jag behöver det själv. Tjejen som varit som varit mitt största stöd senaste halvåret. Nu börjar tårarna rinna. För oavsett vad jag skriver så kan jag inte förklara hur mycket jag kommer sakna Jennie nu när hon åker iväg till Jersey i morgon. Jennie är tjejen med alla de egenskaperna som en bäste vän ska ha. Även om hon är lite stöllig ibland.