Det har tagit två veckor för mig att inse att min morfar är borta, han har äntligen fått frid och behöver inte plågas mer. De här två veckorna har varit som i en dvala, jag har inte riktigt styrt vad jag har gjort utan gått på någonslags autopilot. Min stora idol har försvunnit, min morfar finns inte längre kvar i livet. Den människa som i särklass har betytt och format mig mest som människa är borta. När jag tänker på min morfar tänker jag på trygghet, ovillkorlig kärlek, livslust och glädje. Jag fick nitton underbara år med min morfar, jag fick nitton år av glädje, jag fick nitton år av kärlek och jag fick nitton år med trygghet. När stroken kom för fyra år sedan försvann en bit av morfar men ibland sken MIN morfar igenom och allt var som vanligt.

Jag och morfar var under de femton friska åren oskiljaktiga. Där morfar var var också jag. Vi var som Emil och Alfred. Oftast behövde vi inte säga någonting utan vi visste vad den andre tänkte och ville. Att jag åkte med i kärran på gräsklipparn eller körde var självklart, jag var ju morfars tös. Jag minns våran sista friska vinter tillsammans, jag minns dagen innan morfar blev sjuk och jag minns dagen han blev sjuk. Däremot minns jag inte de sjuka dagarna som följde, jag vill heller inte minnas dem. Jag vill komma ihåg morfar som han var. Glad, positiv, kärleksfull och sjungandes. Jag har så många bra, goda och roliga minnen av morfar, alldeles för många för att orka skriva ned dem. Jag minns hur han alltid stängde av TV:n vid reklamavbrott, hur sju nyheterna var måsten och han alltid gnolade i bilen när han åkte runt.

Igår efter begravningen tittade jag ned emot tjärnet och såg två svanar vid strandkanten. Det var så vackert och då slogs jag av minnet hur morfar alltid pratade om svanar. Den ene av dessa svanar måste ha varit min morfar som satt och tittade på oss och gav oss den tröst han kunde. När jag i eftermiddags var på kyrkogården för att ta kort på alla blommor flög det en svan förbi igen. Jag sa till mamma att nu var morfar här igen och hon höll med. Det kan inte ha varit någon annan än morfar som flög förbi.

Hur jag någonsin ska kunna tacka morfar för allt han har gjort har jag ingen aning om. Men jag antar att jag genom att leva hedrar hans minne. Han må vara död kroppsligt men så länge mitt hjärta slår är han så levande som han någonsin kan bli för mig..